skitledsen

...åh just nu vill man liksom bara ha mamma här som kramar om en och säger såja lilla gumman allt blir bra och pussar ens otvättade hår utan att bry sig om det (för så gör mammor - älskar en för den man är - alltid), ja även om det inte gäller alla mammor... men MIN=) (stolt)

ont i magen av allt som har med lillans födsel att göra, faderskapsutredning, jobb och pengar. Så arg och avundssjuk (känslor jag absolut inte vill förknippa med en graviditet) men som jag nu har... Ibland vore det enkelt att bara ha valt att inte följa ens hjärta och bara fortsätta vara straight och leva i ett stelt förhållande... men nu...nu sitter man här. Val. Livsglädje. Nu: Ångest och tårar.

varför så sad undrar ni? pratade med den alltid så trevliga sekreteraren på familjerätten (NOT!) som berättade att alla som typ arbetat där förut hade slutat så den enkla väg att "använda samma material som förra adoptionsprocessen" nu inte längre var möjlig. Problemet är att vår donator bara är i sverige april-sep sen åker han igen så han måste hinna skriva under/yttra sig innan, annars går ej adoptionsprocessen igenom. Men det skulle ja INTE räkna med eller ta för givet. Hjälpte tydligen inte att man var ute 3 månader i förtid!!!fattar hon ens hur jag som mamma känner mig? Tror hon att vi gör detta "for fun" eller?

Så nu måste de hitta någon ny som har tid att ta på sig ärendet... Och om de inte kan det så får vi vänta med att dra igång adoptionen tills nästa år (läs fucking 2012!!!), och det hoppas jag ni förstår hur det känns för MIG???

Inte nog med det så har vi som mest att göra på jobbet i slutet av maj/början av juni och alla mina duktiga extraarbetare har tentor då så då kan ej arbeta hela dagar, och vad gör jag då om Carola måste ha kjejsarsnitt för att bebisen är så STOR och jag inte kan vara ledig? Hoppas på att kunna jobba någon dag i veckan för att kunna hålla skeppet flytande (arbetsnarkoman) men om det inte går? ja det är banne mig inte lätt att vara egenföretagare och inte har någon som kan hjälpa oss här hemma... Vill ju vara hemma när det kanske är sista gången man blir mamma igen...

Oroar mig så för att inte räcka till ett piss varken på jobb, för Carola, för bebisen eller för Ville. Vem ska ta hand om Ville? Guldgossen???? nej gud vad ledsen jag blev nu. Känner dock att jag i min totala ledsamhet just nu har gjort en megahöna av ett litet fjäderdun kanske men orkar fan inte mer snart. Nog jobbigt att inte vara den som är gravid - nej man ska sköta allting runtom också....

Hoppas såklart allt löser sig, att jag kan vara ledig en längre tid och njuta av vår lilla sessa, att vi får ekonomin att gå ihop och att familjerätten step it up. För sånhär ångest är inte överlevnadsbar...

It's all for you....