- är en fråga jag har fått ganska ofta på senaste av både nära vänner och bekanta, och ni som känner mig vet att jag är mycket för att tala sanning och inte strula till det, ja en av mina "bästa" egenskaper är att jag kan inte ljuga - för jag får en stort flin i hela ansiktet så när jag väl gör det faller det platt fall anyway so why even bother doing that? Jo tillbaka till sakfrågan.
Jag har full förståelse att folk frågar frågan för att de är nyfikna, hey det hade jag själv säkert också varit men vid närmare eftertanke så är det en högst privat fråga. Man frågar ju inte vem som "Vem älskar du mest "Din man eller ditt barn?" Eller vilket av dina barn älskar du mest, men på något sätt tar folk för givet att man måste älska mindre eller mest och här skulle jag ärligt vilja svara att man (jag) älskar annorlunda - till en början och av rent biologiska skäl.
En än gång tycker jag det är en ganska privat fråga och jag känner mig typ EXPOSED när jag skriver detta (men skriver detta så om någon någon gång frågar - a då jag hänvisar till lilla inlägget här)... så ja lite in under huden är ni nu kära läsare... Att jag tror aldrig man ska jämföra sin kärlek med andras, dvs med andra familjemedlemmars, andra vänners eller andra regnbågs/stjärnfamiljer för alla har vi olika sätt att älska på och att bli älskad av.
Jag älskar vissa av mina vänner utav hela mitt hjärta och det är synd att man träffas så sällan, men jag älskar verkligen de. De som ringer och hör om man har det bra, messar påminnelser om att x kommer på besök till Skåne, de som skriver att de vill gosa med barnen och de som skriver att de är stolta över en. Alla de älskar jag något oerhört. Men på ett annat sätt än min familj.
Min fru är mitt andra jag, min spegelbild, hon är den som stoppar mig när jag spårar, hon är den som kommer tillbaka trots att jag ibland puttar bort henne och hon är den jag alltid kan lita på. Skickar jag ett sms "Ällingen a då det regnar ute och a då jag inte vill cykla hem i detta väder - får ångest" så står lilla Skatten där med kombin brummande - i regnet - med ungarna bak - FÖR MIG. Mitt allt, eller ja mitt halva allt. Ibland tänker jag på vad som skulle hända om hon skulle dö. Jag skulle inte klara mig utan henne, hon är ju mitt liv, och jag hennes, och det var så jag visste att hon var den rätta för mig - att jag skulle kunna dö för henne, att vi hör ihop liksom. Hon bakar lussekatter - och jag äter de, lite den ha ha
Jo tappade tråden lite. Skillnad Ella - Ville. Det är inte många jag känner, jo min fru som både har burit ett barn och adopterat ett. Det är dock ingen jag vet i min situation som är bonusmamma, adoptivmamma och biologisk mamma. Kanske ni tycker mamma som mamma och ja till viss del håller jag med men det är också svårt att sortera och balansera känslor, biologiska instinkter, och gränslös kärlek i en och samma kropp. Ibland kan jag faktiskt bli avundsjuk på alla straightpar som har det så enkelt, som bara får ett barn som är likt de båda och som båda kan älska villkorslöst 'til the bitter end utan att det uppstår en påtaglig obalans på mamma-pappa-kontot. Varje dag brottas jag med hur jag fysiskt (???) ska kunna älska Ella lika mycket som Ville, och det gör jag, jag skulle kunna dö för Ella också, sniffa sönder henne och sen sniffa om, och jag skulle spendera lika många slantar på henne osv osv...men min kropp gör tyvärr skillnad. Om Ville gråter kan jag inuti gå i tusen bitar men om Ella gråter känns det mer naturligt att ge henne till Carola. Såklart jag tar upp mitt barn men nu talar jag endast om magkänslan och det jag inte kan rå på. Hade jag aldrig fött ett biogiskt barn kanske det inte hade varit detsamma, vad vet jag. Jag vet ju bara detta.
Sen tror jag att det är samma sak med mamma-pappa-barn att pappan ofta hamnar lite i skymundan till en början. Jag tycker ärligt det är ledsamt att biologi faktiskt kan påverka en och görs påtaglig i vissa situationer men i vår familj lägger vi ingen värdering i biologi, alla är syskon och alla älskas lika mycket! Synd bara att omgivningen får för sig annat. Jag älskar alltså mina barn exakt lika mycket men men skillnaden att om någon händer Ville så har MIN KROPP en snabbare reaktionsförmåga/mer tålamod mm än med Ella och det hoppas jag såklart ska bli bättre men det är den enda skillnad jag och min fru kan konstatera. Resten sitter i huvudet.
Vidare: Nu talar jag endast utifrån mig själv, men själv har jag en längtan att få bära ett biologiskt barn till, just för att det var så magiskt och även detta reagerar många på. Jag har alltid känt att jag vill ha 3 barn och det där tror jag man känner inom sig, vissa är nöjda med 1 andra med 10, varför är det alltid så mycket kritik och åsikter kring det? Ja detta är en svår balansgång både i kropp och knopp. Men inga barn än på ett tag... vi har två (tre) godingar som tar all vår tid och de ska vi njuta av nu ett tag, men jag vill ändå kunna känna längtan att en dag kanske...
Men jag hoppas att många av er förstår att genom att läsa detta så kanske det inte alltid är så lätt för mig att få ihop alla känslor och ja för vissa kanske det ter sig som ett I-lands problem och nej det är inget problem, snarare en issue folk har eller andra instanser som får för sig att det är skillnad. Men jag tycker dock det fortfarande är en privat fråga och som det går att vrida på ur olika vinklar. Jag tror också att man får ge det tid tills allt faller på plats, att inte ha för höga krav på sig själv och på oss som familj. Jag älskar att se hur Ville inte gör skillnad, hur han älskar oss lika mycket och sina syskon, fast att han är inte är biologisk bror till Theodor så är de bröder.
Det är vackert och så rent när inget utifrån styr hur man ska älska utan man bara gör det. Precis så som jag älskar min fru. Hon luktar helt enkelt för gott för att komma undan=)
Ella luktar som gryning och Ville luktar som evighet.
