Småbarnsföräldern som med blödande blick och en nerskiten unge på armen uttrycker en kanske inre hemlig önskan i form av meningen : "men är det inte skönt att ändå slippa de ett tag"? Jag menar att få lite egentid.
När jag först fick barn Insåg jag att begreppet egentid slutade att existera. Det var ungefär som fenomenet med solförmörkelse, när det väl händer ska man andas och häpnas av det enorma extraordinära naturen visar och erbjuder en, men det som hände med egentid var att jag fick ångest för att jag ej var närvarande, eller att den andra lämnas ensam med barnen...
Idag är egentid en icke vald tid. Jag har egentid när jag inte vill men jag måste ju såklart göra något bra av den. Jag beundrar de mammor i min närhet som orkar vara hemma med 2-3 kids "frivilligt" men jag inser då också att de förmodligen har en trygg och kärleksfull tillvaro med helt andra förutsättningar. Dessa förutsättningar alla talar med mig om har jag valt att kasta bort samt odlat skyddslappar emot. Ibland känner jag mig som en såndär stark häst ni vet, som någon gjort knoppar i håret på och som bara går och drar genom en parad med skyddslappar för ögonen. Any whos... De är ju borta nu. Ritch ratch borta. Jag har embracat mina förutsättningar. Med det kommer så många tankar.
Att ha egentid tror jag absolut är viktigt så att man kan få vara individ särskild mamma. Men mamma är man alltid. Man säger ofta till sin partner - jag är halv utan dig, men man är verkligen halv utan sina barn. För de är ju en. Alltid.
Ser jag tillbaka på min egentid ser jag endast att jag ville bort men att det inte kändes bra, idag vill jag till de och det känns bra. Jag får längta efter mina gryn men jag får också leva med sorgen över att inte få pussa de godnatt varje kväll, se de lära sig och höra de andas sådär speciellt när de koncentrerar sig.
Mina barn lever så detta är ingen klagosång. Jag är oerhört tacksam för mina barn även om de är special edition av den aktiva sorten. Men jag hyser tro till framtiden att denna energi kan kanaliseras genom antingen idrott, skola eller musik.
Det är aldrig skönt att slippa de. Även om ryggen värker efter att ha satt två åringen på plats för många ggr med kast bakåt i golvet och dylikt så är det aldrig skönt. Det kan ibland vara en tillfällig lättnad bland tvåårstrots, vakna nätter och matrester på golvet - en lättnad - ett andningshål genom kulissen. Men inte skönt. Skönt är att få pussa svettiga barnhjässor efter inomhusfotboll så att loppisfynden flyger eller går sönder, skönt är att få hålla båda små mulliga klibbiga händerna över övergångsställen för att förhindra att ben springer, och skönt är att krypa upp i soffan och se Dumma mej 2 med chokladpussar på kinden då någon av ungarna hittat en stol och klättrat högst upp i skåpet och bjudit den andra då man var på toaletten. Det är skönt.
Jag antar att man måste ge saker tid. Tid till att landa i sin situation och att lära sig leva i den och älska den.
Ingen sa att det skulle vara lätt.
Men någon sa att tiden läker alla sår.
En annan sa att det blir bättre.
Ett vardagligt problem. Men det finns större saker i världen än dessa funderingar. Ni som lever lyckliga i era familjer var glada - och för er som inte gör det- fråga dig själv vad du vill förändra.
Jag valde att förändra min situation till det bättre och ett år senare känner jag mig "på plats". Den ligga sorgen över att inte få ha de jämt finns såklart där men att vara lycklig igen med allt vad det innebär kickar den sorgens ass!!!
Jag tar din bebis, gosar med den och inser att blöjbytet är av akut grad. Jag säger till dig - "Ta du dig en kopp kaffe i lugn och ro" så får du lite egentid...
