Vi bråkar. Ja det gör vi. Så oskyldigt närstan som lek. Med pauser. Som två små barn i en sandlåda. Om jag tar din blåa spade blir du då arg? Eller om jag välter ditt sandslott hur arg blir du då? Jag tar din blåa spade. Trycker gränsen lite lite längre fram, åt sidan, bakåt, framåt igen. Paus. Ögonbryn som rynkas, en magkänsla som väntar på en reaktion. Så oskyldigt, så äkta. Ja det är så vägen till trygghet kommer. Testa gränser. Försoning. Vi kommer närmre och vi lär oss bli vi. Vi är där nu.
Redan bland de första gångerna jag träffade Sandra kände jag att hon fick mig att vilja bli en bättre människa och aldrig förr har jag väl mött någon som kan sätta mig på plats när jag behöver det som mest. Ja jo syrran kan det också=) Jag har nog mött min jämlike som varje dag tar mig med storm i passande som opassande situationer, någon jag lyssnar på och någon som jag har en enorm respekt för.
Det är verkligen inte meningen att "skryta" i min blogg eller att blogga om det perfekta livet för det är det inte alls. Nätter vakna med monsterskräck, arbetslösheten som knackar på dörren om ett par månader och träning som aldrig blir av för diverse sjukdomar och annat skit, men utöver de små - livets ting - så är det bra nu. Jag mår bra. Så bra som jag kan just nu. Mitt hem har fyllts med instrument som det kommer ljuv musik ifrån, goda viner och fantastisk mat, tända ljus i mängder, glada barn och en säng där det alltid ligger en rödhårig varm tjej. Jag skulle inte vilja påstå att livet är lättläst, tro mig min ångest finns fortfarande kvar men jag ska få hjälp att leva med den även i stunder den blir som mest intensiv.
Jag är inte van att må bra - att ha det "som alla andra". Jag gillar att kämpa och sätta upp nya mål. Jag har tänkt lite på min karriär och tänkt att det jag är bra på är att skriva, tänka och filosofera, komma med nya idéer samt att vara drivande. Jag vill forska, jag vill skriva böcker, jag vill hjälpa andra. Jag vet vad jag vill.
Just idag är jag sjuk, sitter hemma med röda naglar och fett hår, blandar glamour med äkta hemmafrukänsla. Saknar mina små barn. Ikväll ska jag försöka vara pigg, kanske vila mellan varven ett tag så att jag orkar film ikväll. Mitt surround är installerat och jag vill njuta.
Tittar på min mobil. Hon har redan messat att hon räknar h tills vi ses igen. Morgonens sandlådehändelse är redan bortglömt, vi kom närmre, vi lärde oss. Hon saknar mig.
