Efter en natts sömn av att ha lugnat ner mig lite så kan jag i lugn och ro skriva ett inlägg utan att bokstavligt spotta ner iPhoneskärmen av saliv i ren ilska över alla irriterande ord som kommer från mig.
Kommer bli svårt att skriva detta då jag inte vill utelämna någon speciell person varav jag kommer välja att generalisera men tro mig jag har "kött på benen". Jag kommer skriva steg för steg på mitt eget lilla akademiska sätt. Välkomna in i min hjärna!
Min första filosofiska tanke är denna. Att vetskap förändrar. En sak kan vara konstant men i den stund du vet om den finns den. En sten ute på en åker på Öland finns men jag vet inte det. Jag kan tänka mig att den finns men inte förändras jag ser den så kan jag ta in den och förhålla mig till den. Ful sten. Liten sten. Annorlunda sten. Sten på åker. Sten på Öland. Nu finns den.
Stenen har alltid funnits. I andras världar kanske men inte i min. Jag ser stenen och "tar in den" och plötsligt vet jag att det är en sten. Jag matchar in stenen på min tankekarta. Sten. Jordbruk. Öland. Hemma. Problem för plogen. Potatis. Äcklig skolmat. Sten. Men... stenen förblir densamma.
Nu går vi vidare. Applicera denna tanke på en människa. Ett attribut tillskrivs som i sin tur ska passas in på och i andra människors tankekartor. Och vad händer? Jo människor (människa 2) tenderar att med denna nya vetskap (kunskap ?) vilja förändra människan (1). Hennes ATT vara. Stenen. Hur kan man ta sig rätten att göra det? - endast för att individ 1 ska passa in i individs 2 konstituerade verklighet? Ego!
Så nästa steg i min tankevärld är denna? Om en människa har varit sin egen, sitt sätt att vara, sina värderingar - konstant, ja självklart utvecklandes över tid men säg konstant, och i interaktion med andra varit säg konstant, när då vissa (generalisering) får reda något om denna person så väljer denne att omvärdera hela hens existens. Sätt att vara, sätt att leva, hens val och hens person. Förändra, tycka till genom att öppna sin käft och vädra sin egen osäkerhet att "denna nya vetskap kan jag utifrån samhällets accepterade normer inte ta in varav jag finner det ytterst nödvändigt att yttra mitt förakt och såra - allt så att denna nya vetskap kan passa in och hitta mönster på MIN tankekarta"...
Alla har rätt till en åsikt. En åsikt kan självklart förändras över tid. Ja kanske tom en övertygelse. Personligen behöver jag övertygelse för att förändra, influenser för att jag vill ta in "så många sanningar som möjligt" innan jag själv väljer att ta in kunskap. Men jag kan också välja att inte ta in.
Slutligen. Det är "fantastiskt" att det fortfarande finns människor som inte accepterar homosexualitet. Som ser det som val och att man kan välja bort. Som ser det som fel och inte rätt. Som anser att dessa influenser som finns i denna värld påverkar oss alltför starkt till att falla in i det onda. Att acceptera är inte samma sak som att vara okej med det. Det har jag förstått.
Jag förstår inte. Jag har alltid varit samma jag. Samma sätt att prata, skratta, gråta, älska. Men när jag kom ut kunde vissa inte förhålla sig. Jag valde att lämna dessa de. Men man borde egentligen kämpa! Käfta! Övertyga! Spotta ut sin ilska över att vara samma jag men ja nu vet ni att jag gillar tjejer också! So what!??? Ja jag förstår inte men tiden kanske kan få mig att förstå, för vägen dit, att möta en tankemotståndare är ingen väg jag kommer välja att gå på. Jag går med de mina. De som accepterar och älskar. De som ser stenen som stenen. Hemma. Öland. Skolmat i Glömmingeskolan. Skolmat på Skansenskolan. Hjärtat som slog hårt för flickan i parallellklassen. Backstreetboys planscher som hängde uppe som för att dölja ett hål genom kulisserna. Spottloskorna i smyg efteråt på trottoarkanten efter att ha hånglat med killen "som alla ville ha" och jag fick... Bönerna om förlåtelse för alla "syndiga" tankar om mig själv som annorlunda. Överstrukna hemliga namn i min dagbok tills bläcket löste upp papperet rakt igenom och där varenda begynnelsebokstav mycket noggrant om, ja just bara utifall någon skulle se eller upptäcka sanningen ströks över. Stenen. Jag var alltid stenen oavsett vad.
Idag skriver jag över hela svarta tavlan hennes namn - Sandra. Och alla därtill. Därefter. Stort som litet. Alla jag vart nära alla jag drömt om och alla som jag vart besatt av. Jag skiter i vilket. Jag är jag. Du är du. Ni är de som fick mig att förbli mig. Stenen.
Tack alla er som älskar mig för den jag alltid varit. Och ja till alla er där ute som "accepterar" men fortfarande anser det som fel - potatismos på er!
