Naken är jag som ärligast

Dagarna går fort eller sakta jag vet inte. Lyssnar jag på magen så säger den en evighet men tittar jag på tiden viskar den något annat till mig. Jag gjorde en tatuering på benet, aka min stora Edlundska vad, med en klocka och en dödskalle. Tiden går endast minnena består. Den som alla mina andra tatueringar är brännmärken från kapitel jag lagt bakom mig eller som är högst aktuella. Tolkningen. Konsten. Smärtan. Minnena. Med risk för att låta som en samlande seriemördare (ni vet Criminal minds och så där mördaren alltid samlar troféer) så sparar jag ja de saker som har betytt. Jag ristar in de i färg i mig. På ytan. Smärtan som för en stund värker i nuet slår knytnävsslag på allt som varit och komma skall. Konsten att känna och uthärda smärta för en stund som så länge annars velat komma upp är fantastiskt. Kanske är det ett visst beroende det argumenterar jag inte emot men tanken bakom är också grejen. Det är inte för alla bara en bild eller ett motiv. Det är min livshistoria. Naken är jag som ärligast. 

Det som tar mig vidare i detta är mina barn. När jag varit redo att vika av från vägen. Tappa fotfästet och slira ner för den våta grässlänten. Då har jag hållit mig på vägen för att de finns. Som en balettdansös som snurrar - det gäller att alltid fokusera blicken framåt - då lurar man hjärnan att man står stilla. Att allt runt omkring en inte snurrar och går fort. Precis som så är det. De är punkten framför mig. Deras namn ska alltid finnas med mig. Bäras i de stunder jag är avstånd ifrån de och då deras mulliga kinder inte finns på pussbart avstånd, då ska jag kunna ha de med mig och kunna se att de finns - fast bara inte alltid hos mig. Jag känner nu att tiden är inne. Denna tatuering är redo att få komma till. På min vänstra arm där livshistoria går att utläsa från 1994, 1999, 2006 och 2008 kommer nu Ville och Ella få sätta punkt för allt dumt som pågått.