Männen i mitt liv och att vara redo

Består av tre personer, pappa, bror och son. Och där hoppas jag att det stannar:-) ikväll körde jag och lämnade pappas bil i Karlskrona vilken fin stad. Dallan bleknar med mkt i jämförelse är faktiskt lite småsugen på att en dag flytta mot kusten. Eller ha sommartorp... Känns fint att ha mina tre pojkar. Pappa snäll. Carl snäll. Ville busig och snäll ha ha. 

Pappa bjöd på middag och god öl vilket behövdes för resan hem gick inte på räls. Fastnade i Vinslöv och kunde inte låta bli att skratta lite åt mig själv att jag fortfarande tyckte jag var lite kul när jag själv sa "plötsligt i Vinslöv" tyst för mig själv typ 20 ggr - allt endast för att inse att det inte var så plötsligt utan att jag hade kunnat bli fast där *svälj* 

Har i alla fall sovit bra, dock är tomten här så fredagen hade kunnat börja mindre röd men man ska inte klaga solen skiner, en latte i handen och en fredag jag ska ta med storm! Ska Rodda min avdelning själv idag - vi håller tummarna och utvärderar imorgon och intalar oss alla att man växer med utmaningarna:-) 

En utmaning för mig just nu är att sakta ta tag i träningen, har denna v satsat på bra mat och mellis (har hjälpt en del) och att försöka komma vidare i min/vår separation. Fick en fråga (hemskt personlig sådan) om jag inte ville vidare? Svårt det där. Tänkte ett tag och kom fram till att jo självklart VILL jag det men än vet jag inte när eller hur varav jag står still. Jag saknar fortfarande mitt "gamla" (mitt riktiga???) liv för mkt för att kunna släppa det och "gå vidare" men antar att detta precis som vid riktig död när man förlorar någon en dag måste gå vidare. Men man måste vara redo. Alltid redo. Som den scout jag en gång var och förmodligen alltid kommer va. Hur kliandet i fingrarna tar vid när jag ser kojor i skogar och hur det biter i skinnet vid tanken på långa vandringar under månen. En längtan. Precis så känns det nu. Jag kan känna kliandet. Jag kan känna hur något känns på min hud. Jag kan känna att jag någonstans djupt och tveklöst inom mig vill framåt men jag står. Står stilla. Som den scout jag är tar jag upp kikaren. Tittar på en plats långt långt borta. Små människor, små träd, små hus. Långt långt borta. Jag estimerar avståndet. Andas in, tar ett djupt andetag för min framtida ansträngning, som om en del av kroppen vore redo att gå. Ta ett steg mot de där husen, träden och människorna. Andas igen. Hårdare, intensivare. Men. Jag står till. Som den scout jag var hade jag tagit fram min kompass - för närmsta vägen- för minsta ansträngningen mot "framåt". Tittar på saken i min hand. Visarna bränns i min hand. Siffrorna ljuger i min hand. 

Som den individ jag är kastar jag kompassen och går. Jag inser att vägen framåt inte kommer vara lätt. Jag kommer behöva gå runt. Jag kommer behöva anstränga mig. Jag tar några steg sen stannar jag. Jag glömde något. Stannar och tänker vad jag kan ha glömt. Jag har ju för fan inte ens en ficklampa med mig! Som den individ jag är tänker jag att jag kan inte gå än för jag är inte redo men scouten inom mig smeker min kind och tar min hand - en gång redo alltid redo...