Att komma ut...

Efter en mycket bra dag kan jag äntligen pusta ut. Jag vet inte vad det är men jag gillar dagar som blir som jag har tänkt mig - where I'm in control - not the other way around. Barnen har varit barn (dammsugaren har vart framme minst 4 ggr, de har bråkat, trillat, tjatat) men samtidigt gett så mycket kärlek och skratt).

Dagen började med min favoritfrukost - amerikanska pannkakor (och för att kunna säga att det är lite okej så har jag alltid i dubbelt så många ägg än vad det ska) med lönnsirap. Köpte fetaste XL flaskan på Ica=) *mäkta stolt* Efter det premiärlöpte jag med Ella i Skrylle (km är ointressanta men när jag börjar närma mig 1 mil lovar jag att jag ska hojta till) och på det lite styrka och medan sessan sov lyssnade jag klart på Anja Pärsons sommarprat som handlade om att "komma ut", och som så många skriver idag så ja varför behövs det ens det uttrycket men jag kan lova att det finns där av en anledning och för er som tvekar så tycker jag att Anja beskriver hennes resa väldigt bra. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5126886 - så ta er tid att lyssna så förstår ni kanske bättre.

Inser att jag själv aldrig riktigt har sammanfattat min egen komma ut period, och ska jag vara ärlig så har jag väntat. Andra saker har stått i vägen - och gör fortfarande till viss del. Saker och ting har inträffat som har haft större prioritering. Min komma ut berättelse är ännu en kölapp som någon håller i handen, några nummer ifrån men den finns där. Har inte riktigt klurat ut hur den ska komma ut - behöver den komma ut? och till vem/vilka? För vem/vilka? Egentligen. Jag har nog mest kommit fram till att det är jag själv som behöver svaren för att kunna "gå vidare" och kanske den främsta anledningen - att kunna besvara mina barns frågor den dagen de kommer. Det är ju mina livsval som har gjort att de inte har någon "pappa" och det är jag som har satt de till världen med min livstro, så då måste jag ärligt kunna försvara den. I'm a lover of truth.

Man - jag får hela tiden frågor och en massa saker som rör min situation/sexuella läggning (ha ha dör en smula inombords när jag skriver så för jag ser liksom framför mig hur jag ligger som en grönsak i en stor säng mellan två stycken - en hårig man till vänster (urk) och en kvinna till höger och jag vrider mig ömsom hit och dit men vart "lägger" jag mig är frågan ha ha ha), och jag besvarar med snabba generella svar, skämt eller ja tystnad. Folk vill veta. Jag kan acceptera att folk vill ha svar till frågor men jag känner igen mig så i det Anja sa att man är fortfarande samma jag på något sätt men det är precis som om de ändå vill veta allt. Folk. Kanske är detta vänner och bekanta men jag tror ändå att det kanske hade vart lättare för familj/vänner att få svar för att kunna acceptera. När jag inte ens själv riktigt vet är det svårt att ge riktiga uttömmande svar till "folk" och än mer till vänner.

Nu har jag gjort 5 år "ute i garderoben" men en del av mig är fortfarande kvar. Föddes jag där i? När gick jag in? Hmm ja frågorna kan radas upp i 1000 kanske.

Känner att jag nu själv måste landa i "mig själv lite". Nu har bebistiden äntligen tagit slut. Ella äter själv, går och har börjat snacka, inte för att hon är stora tjejen men nu är det värsta över (enligt mig). Nu kan jag börja tänka ordentligt och det känns bra. Kanske kan jag hitta mina egna svar som jag själv kan analysera innan jag för de vidare - till de jag vill dela MIN historia med.

I våras sålde jag min del i vårt företag så nu har jag "ett vanligt" jobb igen, vilket också har bidragit till att jag liksom har mer tid och lugn i mig själv att "ta ett steg till". "Jag tror jag slipar mina vapen när ingen ser" - Lars W... Jag behöver inte alltid vara jour och jag kan pusta ut när barnen väl sover. Jag har den fysiska tiden.

Älta, analysera, diskutera. Åh det kan vara bland det bästa jag vet. Nå resultat - oh yes sir, bring  your f****** boogie on.

Ja det är kanske dags nu äntligen att ta en ordentlig trip längs med memory-lane för det känns som om jag står och stampar, jag kommer ingenstans för jag har inte ro i mig själv att dra vidare och jag tror inte att jag får det förrän jag tar tag i mina egna obesvarade frågor. Hmm djupt inlägg, ja ni kanske inte ens orkar läsa, what do I know men kände att det krävdes en liten egen ventilation - bort från dagens uppdateringar kring mammaledigheten. Bajsblöjor och mosad fisk är andra bestyr.Jag gillar när folk kan påverka och en dag hoppas även jag kunna påverka andra med vad jag har åstadkommit eller varit med om. Kanske var Anjas sommarprat sparken i baken jag behövde för att själv göra mitt eget "sommarprat" - by heart. (Kul att det rimmade liksom).

Som sagt jag tror på att ärlighet varar längst - främst ärlighet mot/till/för sig själv. Man VET när något inte känns rätt, det är känslan i magen, smärtan i hjärtis. Jag kräks inombords på människor som inte följer den känslan utan fortsätter men vad än det är de gör. Jag kräks numera även på mig själv... Dags att shapa upp denna mind-fucking som har pågått alltför länge nu inuti min kropp och som jag tror är anledningen till att min hjärna är lite som tjära inuti. Shit är sjukt rädd för att liksom "ta tag"i detta men inser att det är dags. Kanske är det 30 års krisen (1 år och 29 dagar kvar) som närmar sig eller något annat. Förmodligen något annat.

Jag har en underbar fru som alltid finns vid min sida, en syster som rockar världar och goa vänner som jag säkert kan älta med. Dags att ta upp foliepaketen nu. Fo shoooooooo.

Som Alfons pappa säger:

"Var sak på sin plats och allting har sin tid"

Dags att få saker på plats nu. Jag tar mig tid nu.

För att komma ut måste jag gå in igen så bye for a while.