Märgben

Ibland kommer den tillbaka och får hela mig att förvandlas. Doften. Stanken. Det motbjudande söta som får mig att rygga tillbaka ömsom vilja kräkas. Doften av sågade märgben. För er som aldrig arbetat med att stycka och paketera kött kan jag berätta att doften av malda märgben går rakt in i ens mänskliga väsen och påminner en om att det finns reaktioner i ens kropp som man inte rår för. Kalla det instinkter. Än idag kan jag få flashbacks där hela min kropp rycker i konstiga spasmer endast vid tanken på den kväljande doften av märgben som slog emot en i dörren när man kom på morgonen. Dött djur. Sågat djur. Impulserna i magen att frukosten ville upp. Andra minnen trängs vid sidan om märgbenen. Jag minns då hur mina arbetskläder ena stunden hängde löst på höftbenen och gav mig ett inre lugn för att en annan gång sitta lite för tight och ge mig kväljningar i likhet med märgben...Jag hade på den tiden "the time of my life" - jag hade vad jag på den tiden trodde var allt och lite till. Jag dejtade killen i frysdisken efter stängning och tidiga mornar...men på dagtid kräktes jag inombords av smärta av förälskelse till en av alla tjejerna som började på C. I efterhand vet jag inte hur många grillkycklingar jag spettade bara för att få tiden att gå tillsammans med henne. Ja det fanns tom mornar då märgbenen inte luktade...jag var drottningen av kycklingspettande. Om top - trodde jag då. Allt flöt liksom på och i mitt huvud hade jag planer för allt.Allt skulle bli som jag ville.

Såhär i efterhand kan jag ju konstatera att på den tiden var jag mer naiv än idag och jag lät jag känslorna fylla upp mig. Äta upp mig inifrån och ut. Jag lät det mesta komma in och få stanna och bygga bo. Men samtidigt var det också skönt. Jag kunde ta en dag där jag tog en latte med svartskjukan, en finmiddag med ångesten och en kväll där jag älskade vilt med kärleken. Idag är jag lika kall som en av de där tusentals grillkycklingarna jag spettade. Endast tre personer bor idag inom mig. Min fru. Min syster. Min son. (Ella är på väg in)... De är känslorna, de är det som får märgbensdoften att stanna på utsidan, som får mig att inte rysa. Men ibland kommer den in och får mig att minnas på gott och ont. 

Vad hände med killen i frysdisken? Vad hände med oss när jag inte längre fanns där, då precis nä'r natten hade blivit morgon och allt var rosa och grus i ögonen...var jag redan då någon annanstans? Hade jag redan då bestämt mig för att endast låta fyra komma in?

Ja jag älskar att minnas. Som jag ser det är det en del av livet. Det som var är idag fast mer diffust och välsmakande. Jag gillar att vandra på dagsutflykter till olika kapitel i mitt. Vissa mer intressanta än andra, andra mer innehållsrika och hemlighetsfulla än vissa... Jag gillar att träffa personer i mina minnen och tänka på hur de kändes mot min hy då, hur de kändes i mitt hjärta...- då. Idag kan endast hitta.se hjälpa mig hitta de och varför skulle jag vilja det? Nej ibland gillar jag när minnet av doften av märgben kommer emot mig, hur jag först minns den förfärligt söta kväljande doften för att sedan kliva rakt in i mitt liv år 2000 rockin' nånting... Jag var min egna såpopera och jag spelade huvudrollen galant. And I still do...

Jag gillar att se tillbaka för att kunna ta mig ett steg vidare.