Min ångest och jag

För er känsliga läsare - skip this one ok? Ok sanning. 

Som f.d motståndare till anti-Depp har jag istället blivit troende. Gudarna har fallit ner från himlen och jag ligger nu och grovhånglar med de i gräset som konstigt nog alltid är grönare på andra sidan (...). 

För er som också "lider" av ångest vet hur hemskt det kan vara när ångesten blir fysisk. Hur den tar över allt som är rationellt och gör den till hemska monster om natten som på dagen. Det är som att hjärnan nu äntligen och för första gången i mitt liv, har utrymme att "andas" bra normala tankar och friger därmed kapacitet över till annat. Som att studera, planera middagar, vara kär, älska sina barn och bara vara här och nu. Älska ännu mer och sova gott om nätterna. 

Med denna kompis som lever med en dygnet runt måste man bli vän- ännu mer. Man måste maxa. All in! Bästa vän. Man måste dela de milslånga sekunderna i vargtimmen när alla andra drömmer ljusa drömmar, man måste profylaxandas för att tränga undan paniken - räkna in och ut, andas, hålla händerna sådär hårt utan att naglar ska behöva tränga igenom smärtan, och man måste våga se ångesten i ögonen och möta den sådär ärligt så det svider i magen. Som den som alltid finns där men som man nu är vän med och har lärt sig att tämja. Besten. Min ångest är min drivkraft men ibland är det ganska skönt att slappna av i huvudet. Jag tänker oerhört mycket. Om bokstavligen allt och inget. Jag ändrar kontext hela tiden och tänker oftast simultantant alltid på två eller tre saker samtidigt. Jag tycker inte om att tänka klart om saker utan jag älskar ny input och att förändra min syn och tro. Vissa stör sig på min hjärnas kapacitet och beteendet den genererar då jag finner ro i att göra och säga mycket på en gång. Andra är jag som jag och andra förstår mig.

Visst jag brottas fortfarande med problem  som att jag inte har ett fast jobb, att barnen ibland är ledsna över seperationen och att jag som alla andra döende där ute är en väldigt väldigt trött mamma - men för en gång skull i livet är min ångest inte fysisk och det känns så skönt. Jag går och tittar på den. Synar den och mitt nya liv. Går runt. Petar lite på den. Sådär som man gjorde som liten med ett dött djur. Nyfikenheten på aset. Död? Kan den börja leva igen om kag petar hårdare? Rädslan. Förtjusningen av att aset faktiskt är dött. Eller är det bara skendött?

Vet ni vad? Jag bryr mig inte. Jag tar min kvist och petar vidare. Petar det döda aset i ögat (så som pappa sa att man absolut inte fick göra när man var liten... man fattade ibte riktigt varför för ögat såg ju alltid så "petvänligt" spännande ut). Det ligger dött. Ögat åker nästan ut. Jag ler.