Igår tog jag och en vän en promenad under stjärnorna. Vädrade det som legat dolt under lager av tid. Inser att det är de ärliga vännerna som ser det man själv inte ser och som vågar säga det man själv inte känner för stunden. Hur ärlig ska man vara och hur mycket ska man i vissa situationer låta vara osagt?
Man är så liten under stjärnorna. Ens egen existens blir på en och samma gång så liten men samtidigt allt i ens eget universum. En sjuk nervkittlande balans - det lilla, det stora, inget och allt. Hur man väljer att se på det. Den våta hösten i ryggen, det stora blå ovanför en. Jag gillar att titta på stjärnorna. Ligga och balansera mellan trygghet och panik i min ensamhet. Fånga upp mig själv någonstans där emellan och sen gå vidare.
Man kan, ska och bör vara vara så ärlig som man gör sig. Det mest oattraktiva jag vet är fasader av olika slag. Att spela spel. Fast jag har lärt mig konsten. I'm a fantastic player. Work hard- play hard. Men jag älskar känslan när jag är mig själv. In på bara skinnet. När jag får vara mig själv. Med dig och dig och dig.
So then I took my time
Oh what a thing to've done
And it was all yellow
Your skin, oh yeah, your skin and bones
Turn into something beautiful
D'you know? You know I love you so
You know I love you so
I swam across
I jumped across for you
Oh what a thing to do
'Cause you were all yellow
I drew a line
I drew a line for you
Oh what a thing to do
And it was all yellow
Your skin, oh yeah, your skin and bones
Turn into something beautiful
D'you know? For you I bleed myself dry
For you I bleed myself dry
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar