Besatt

Ni vet den där känslan när man tappar andan, kontrollen över sig själv och förnuftet flyger snabbare bort än vad flygplanen flyger över Dallan? Den känslan som värker i ens bröst men som är för fin att släppa. Kärlek. På gränsen till besatthet. När man tittar på personen så hänförs man av känslan att man själv är den utvalda till att dela allt underbart med denna människa. Kärlek. Ja jag är just nu kär lite sådär obehagligt på gränsen till besatthet. Av håret, av leendet och av skrattet, av hur du rynkar ögonbryn och säger mitt namn med för mycket betoning när vi diskuterar, och av hur du luktar och av hur vacker du är en morgon på rygg endast iklädd en gitarr över bröstet - spelandes för oss med din röst som letar sig in i varje cell i mig och sprider kärlek. Besatt. Så besatt. Så kär. Så inte nere på jorden. Så någon annan stans. Så lycklig. Hoppas denna känsla håller i sig länge och hjälper mig igenom allt annat som finns bakom. Besatthetens  armar håller mig i ett järngrepp och jag slappnar av och låter mig omfamnas.