Året som gick

2013 började med ett djupt svart andetag fyllt med sotade lögner och falska löften. Hela januari var kaos och jag minns endast tårar och rädsla. Under våren var jag så vilsen som aldrig förr. Jag gick omkring på vägar i mitt egna liv som jag trodde var de vägar jag borde kalla motorvägar eller helt enkelt bara the highway, the one and only. Men jag gick vilse och hittade inte hem igen, trots fotriktiga skor och pannlampa. Kanske var det för att allt bara var svart och bestod av ångest och förvirring och det ständiga att alltid göra rätt. Jag har idag insett att rätt och att göra rätt inte alltid är det som känns rätt utan tvärtom. För att få det rätt måste allt bli så fel först. Min syster skickade mig låten "let her go" och det gjorde jag. Jag lämnade dig på köksgolvet  för att laga det jag hade förstört. Kom hem och tog mina straff. I april hörde jag "'Cause you loved her too much and you dive too deep" och bara sådär insåg jag att jag var tvungen att välja och stå upp. Men jag kröp hela sommaren. För dig och för dig. När jag ser på kort från i somras så ser jag att det nog måste ha varit en ganska fin sommar men utan korten minns jag inget. Jag valde att framkalla en massa kort som idag sitter uppe på vår fotovägg - en tid jag inte minns men som jag nu återminns. Slutet och början på något nytt. Jag minns inte så många händelser utan mest att jag grät. Tårar som legat gömda i åratal kom och jag visste inte hur eller vart. Men någonstans mellan massor av jobb, brutalt mycket ältande och tid som gick så blev det tillslöt höst.

Hösten. Jag öppnade ögonen och såg att världen såg annorlunda ut och med andra värderingar. Jag kavlade upp ärmarna och kämpade. Du flyttade in och helg plötsligt var mitt kök alltid städat och sängen aldrig kall på morgonen. Helt plötsligt insåg jag att jag var hemma - med dig. Jag tog den högra avfarten efter några varv i rondellen. Skyltat 200 m till motorväg. 

Vintern: skolan klarades av. Jobbade heltid, plugga två kurser och fick VG på min artikel. Kämpade. Vakna nätter. Trots. 

Mina sårskorpor av att gå på knäna håller nu på att läka. Nu vet jag hur det är att separera, arbeta heltid, plugga, läka sig själv och samtidigt ta hand om två barn som brottas med sina svårigheter. 

Jag tror jag befinner mig någonstans mellan 4 an och 5 ans växel just nu. På väg in på motorvägen. The high way, My way. 

Nu ska jag bara vara jävla tacksam att år 2013 är över. Igår stod jag med finaste i famn medan raketerna sprakade över oss. Skit samma om de var lila, gröna eller blå. För mig var alla i guld och lyste upp vägen vi stod på - my way - our highway. År 2014 kommer bli bra. Känner det. 

Tack älskade Sandra för ditt stöd och för att du inte gav upp oss. 

Tack älskade syster för att du alltid fick mig skratta även i de mörkaste stunder.

Tack Linda, Sara, Fia, Emelie, Mimmi och Josefina för ert stöd. 

Gott nytt år