Ja efter lite samtal med syster Y (aka my lifementor) så kom hon på att jag seriöst nu alltså drabbats av en 30 års kris. Googlade det (80-talist som man är) och insåg ganska snart att myntet hade trillat ner i rätt låda - min egna låda med nr 30 på i feta bokstäver...
Detta gick att läsa följande...
Klassikern - Var glad för det du har och tänk inte på vad du inte har. Egentligen det viktigaste man bör lära sig. Att fylla 30 måste inte behöva betyda en 30 års kris. Allt handlar om vad du gör det till. Sluta jämför dig, du lever ditt eget liv och inte andras. Gör det du vill och låt inte samhället lura dig att tro dig vilja ha något du kanske inte egentligen vill. Bara för många andra har det, behöver det nödvändigtvis inte vara rätt för dig.
Fokusera – Har du satt upp hundra mål du skulle ha uppnått innan du fyller 30 så häng inte läpp för det. Du kan fortfarande uppfylla dom målen efter du fyllt år. Vem säger att det MÅSTE ha skett innan 30. Och nyckeln för att lyckas med sina mål är fokusera.
Ta en sak i taget! och det kan du tänka på i övriga livet med.
Fokusera på en sak i taget och lev här och nu. Givetvis får man planera, men vi lever här och nu och det är det viktigaste.
Till sist – Lev ditt egna liv och gör det som gör dig själv lycklig. Inte vad samhället får dig att tro vad du vill. Njut av livet och ta inte allt så allvarligt!
Så med andra ord...
Ska man vara glad för det man har och jag tusen fina saker, två egna barn, ett bonus och en väldigt omtänksam fru och en fin familj. Och det är jag men jag kan ju inte släppa att något saknas eller att jag panikar över att livet ska vara ett enda stort Svenssoninferno 24-sju... Jag gillar det och jag gör ju inte annat än att längta hem efter min underbara familj men samtidigt saknar jag tid för mig och min person och de krav jag har, som då inte går ihop med hur man bör vara som hårt arbetande fru/småbarnsmamma varav jag käner mig hemsk och emellanåt smått förvirrad... Så jag antar att detta kanske är en kris av något slag och jag embracar även den att ta plats i mitt och vårt liv för jag antar den är en del av livet. 30 alltså... Shit man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar