På jobbet snackar alla om fester, träning och att det är tufft att gå upp kl 8... Ja de som inte har barn vet en. En annan pendlar 2-3 h varje dag, väcker barn, äter frukost innan 6 och är hemma kl 18 från dagis typ.
Känner avundssjuka samtidigt som man har lust att hävda sig genom att berätta hur "hemskt" en annan har det i jämförelse. Men försöker tänka att om 5-8 år är de också fast i overall på morgonen och bajs som ska torkas- träsket när väl alla kläderna är på och man redan är sen till dagis 06.30!!! Men ja det stannar inombords och man blir bara låg. I en miljö där man själv är den enda som har småbarn känner man sig lätt alienerad.
Jag älskar att vara mamma men ja ibland är det svårt att jobba heltid och med människor som inte själva har barn. Eller småbarn... Längtar tills imorgon och hoppas jag kan kompa ut ngn h tidigare. Vore skönt.
Jag saknar min tjej som nu bara jobbat helger och sena kvällar medan jag stiger upp timmar innan solen... Och när man väl ses somnar man av ren utmattning och av den andras underbara trygga doft.
Ville fick ett psykbryt idag som varade konstant i 40 min innan han typ tappade rösten. Anledning: knöliga byxor under overallen... Han är så känslig för saker som knölar sig. Varje morgon måste man hjälpa honom med både kalsonger, strumpor och byxor. Han vägrar jeans och Gud förbjude dubbla tröjor! En mammas tålamod räcker långt men hur långt när det testas vid varje på och avklädning???
Ja dagar som dessa vill man bara ta undan men jag vet att de måste få finnas där också. Ta plats liksom.
Men men allt blir ju bättre. Redan lillördag imorgon och då får man ju hitta på ngt för på torsdag är det ridning och på fredag efter jobb ska jag träffa gamla jobbisar från Sita:-)
Hej och hå kämpa på gul och blå
Inte idag alls...
Känt detsamma inför jobb och barn och långa dagar. Så för ett tag sen gick jag ner till 85% och vilken skillnad! Prova, det är värt varenda minut (och krona). Tiden får vi aldrig åter.
SvaraRadera