Vissa blir man glad av

Möten. Jag tänker på detta med kemi. Vissa människor får ens själ att le inifrån när man möter de. Ibland får jag för mig att jag inte har den effekten. Då människor aldrig (ja sällan) vill sätta sig brevid mig på bussen (fast än jag flyttat min väska) eller när jag ler och låter folk gå förbi mig i snabbköpet utan att de visar tacksamhet. Gör jag något fel? Är jag ful? Har jag blivit "tjock"? Skräms jag? 

Jag blir glad av människor som bjuder på sig själva och som sätter andra och helst annat före de själva. Inte så att jag högaktar självutplåning men snarare ett varmt hjärta som smittar av sig i leendet. Jag tror på att ge andra ett leende och lära sig sätta gränser för när i livet man finns till för andra och när man behöver finnas där för sig själv.

Just nu saknar jag mina vänner. Jag saknar att få skratta sådär att jag knappt får luft, att rapar fastnar i näsan av för många öl och att skratta åt gamla skämt fast än de är snart 15 år gamla:-) 

Jag känner mig trygg i deras leenden och jag stör mig på folk som ger osäkra leenden tillbaka. Känns väldigt skönt att ha kommit ut på andra sidan i sin (förmodade 30 års kris som syrran envist envisades med att hävda att jag hade. True.) och att veta varför man ler i mötet med andra. 

Jag är så glad att jag har människor som fyller mig inifrån med glädje. Tips till alla er där ute som fightas - rensa bort era energitjuvar och satsa på de som ler tillbaka - i vått och torrt!