En timme till godo

Ja att tid är pengar har man ju hört. Att kärlek inte kan fås med pengar är också en annan. Kärlek kommer med tid. Tid. Pengar. Kärlek. 

Dagarna snurrar på. Ibland känns det som om allt är samma men ändå går tiden och allt är nytt. 

Min förkylning med halsont är inne på tredje månaden nu men jag har slutat ta Ipren eller Treo för att dämpa "febern" på morgonen och nu är den borta tack och lov. Har försökt vila men som alla enastående mammor där ute så ja vet ni kämpandet med vakna nätter, tidiga mornar, migrän innan man ens hunnit att komma till jobbet av alla "jag vill inte dig", "jag vill inte tandborstning" eller "knöliga jackor och felknäppta skor". När klockan är 8 är jag redan slut. Tack och lov har min fantastiska chef ordnat så jag jobbar en timme extra de veckor jag inte var barnen så att jag kan gå hem 15! Lövely! Idag hann vi tom med läsa 5 sagor och klockan var "bara" 19! 

Ja klagosången är ett faktum. Melodin tas upp men som vanligt får man kötta på. Sandra kommer om en timme, dvs halv nio om kvällarna så vi hinner ej ses men ja man har ju helgen som alla andra dödliga. Vi kämpar tillsammans. 

Jag är lycklig men trött. Många runt om mig mår väldigt dåligt just nu och ja även barnen. Det tar på att oroa sig för andra men jag kan ändå inte sluta. Vi försöker göra roliga saker på helgerna då vi ej har barnen och de helger barnen är här är vi hemma och jobbar med att ta ner de i varv. Blir mycket pyssel, böcker, film och god mat. 

Tiden tas tillvara på.

Pengarna spenderas på barnen.

Kärleken finns och växer sig djupare. 

Jag saknar mina vänner. Oerhört. Men tiden finns ej att ringa eller än mindre ses. Men jag saknar er alla ska ni veta! 

Ja antar att det är dessa hundår man köttar sig igenom just nu. Nyutexad med allt vad det innebär..., småbarnsförälder med matvägran, trots, vakna nätter och förkylningar och nykär. Nykär eller nykär men då man växer ihop så precis som en muskel måste man träna på en del. Förståelse, respekt och trösta. Hur den andra fungerar. Ge och ta. 

Alla säger att barnen snart mår bättre. Snart? Ja jo man hoppas ju. Men det värker i ens mammahjärta när man ser ens barn uppträda som någon annan och reagera som en helt annan person än den man lärt känna de som. Jag antar att det man gör är sitt bästa man kan och att det ger någonting en dag... men när man hela tiden upplever det som ett steg tillbaka frågar man sig själv - backar jag eller står jag bara still!? Barnen framför allt. Men det är tufft att satsa på sig själv när de mår dåligt. Eller ja de mår ju bra men de reagerar kan man väl uttrycka det... Många vakna nätter börjar ta ut sin rätt.

Tiden finns hela livet men inte livet hela tiden...