Kära november

Jag antar att du, precis som vem som helst längtar dig bort. Om det är till jul och kulliga kalla snödrivor eller till varma vårvindar vet jag inte, men jag ser att folk biter ihop. En första passage genom mörka eftermiddagar och alltför tunna höstjackor som hör mer hemma i modemagasin än i våta blåsiga busskurer då bussen alltid är 15 minuter sen. En trång passage vi motvilligt måste ta oss igenom med all kraft vi har i hopp om att komma ut hela på andra sidan bländandes i ögonen av julgransglitter och adventsstjärnor. Ett sista djupt andetag innan man kan luta sig tillbaka i soffan och rapa knäck. Vad gör du november i december? 

Kraft. Man behöver kraft. Känner att den sinar emellanåt men jag biter ihop. Vissa saker har jag prioriterat bort. Andra saker är fokus nu. Jag hämtar kraft i kärleken från barnen och från Sandra. Var ifrån hämtar du kraft november? 

Inte kan du vara hatad av alla? Bland duggregn, dåliga cashflowns och bleka vinterhyar? Någon måste väl ändå älska dig? 

Men ändå känns det som om alla blundar i november. Människorna skalar in sig. Boar in sig. Samlar energi för att orka tränga igenom. Jag behöver vila känner jag nu. Men jag biter ihop och väljer att älska november. Bland fuktiga busskurer luktar jag på min älsklings halsduk, bland sena mörka eftermiddagar sjunger jag falskt och högt på väg hem från dagis där Sankta lucia blandas med Snickerboa, och där pengarna tryter äter jag soppa och lägger pengar på blommor! 

Kära november. Du är inte hatad. Du är något alla bara måste igenom så även jag. Du är något. Men för att överleva dig låter vi dig gå oss förbi. Ledsen att säga det men du är den man sist valde på gymnastiken. Du är kall och grå. Men det är så det är. 

Mitt hem är min tillflyktsort. Där jag just nu myser och samlar mig. Måndag. November. Ja vad kan man säga kära du? Förstå mig!!!