En familj blir en överlevnadsguide i en tid när allt och alla vill splittra och söndra oss...

Dessa vackra ord i rubriken kom från Marcus Birro i tidningen Mama  - och jag håller med i allting. Läs krönikan om ni kan.Tänkte skriva ett lite längre inlägg om min syn på familj, läs om ni orkar. Kände bara att ibland måste man få ur sig lite.

Det vackraste och största som finns är att vara förälder och det är en trygghet att alltid bli älskad för den man är, så som det borde vara med alla i ens omgivning. Kom att tänka på en människa igår som jag kände och som aldrig var sig själv, utan bara spelade någon annan - på bekostnad av andra. Falskt och ytligt. Att vara mamma är den totala motsatsen, så ärligt och djupt smärtande till 100%, dag som natt, på ett sätt som bara föräldrar själva kan förstå. 

Från att ha haft något som växt i en, till någon som nu växer själv på utsidan men som hela tiden behöver stöd, uppmuntran och riktlinjer för att lära och utvecklas, så är det en fantastisk resa att få vara med om och man lär sig otroligt mycket om sig själv as time goes along. Man har gett upp hela sig själv och sin egen världsbild för att sedan behöva skapa en helt ny sådan där man bör få in sitt gamla jag i sitt nya jag, och ur detta nya "jag" ska det alltså bli en mamma.

Att ha en familj är det finaste som finns, för den finns på insidan oavsett hur hårt det är på utsidan. Hur mycket människor än vill såra och svika en eller hur dåligt med tid och pengar man har, så finns en familj alltid i hjärtat och i magkänslan. "Gå på magkänslan" säger många, men för vissa människor (som han jag nämnde ovan t.ex) finns nog inte någon sådan, för de har övergett kollektivet och lever bara för att förverkliga sitt falska jag, de har skapat en projektion av något ska finnas till och ses för andra. 

Jag är därför väldigt känslig för falska människor. Jag har genom året dumpat många av mina vänner, och jag har även valt att inte BLI vän med många. Detta är inte för att vara otrevlig men för att jag är allergisk mot falska människor. Min gymvärld är ett exempel på en väldigt ytlig värld.I denna bransch handlar det om att att lyfta fram sig själv som något så fantastiskt att ingen kan slå en - ju fler klasser man kör - ju bättre? Ju fler poolare inom gymvärlden man har - ju häftigare? De människor som är äkta har jag mycket till övers för, de andra... not so much. Mycket är klubben för inre beundran men vissa har det där äkta, det som träningsglädje handlar om. Gymmet blir också som ens lilla familj och det är mysigt och en trygghet.

Att ha en familj är skört. Den kan gå sönder så lätt men tar så många år att bygga stark. Vissa tror att man  kan ta varandra i en familj för givet, men det är fel. Föräldrar ska inte ta för givet att de älskas av sina barn, barn har ett val, men föräldrar måste alltid älska sina barn. Vi är en ultimat Svenssonfamilj - fast lite annorlunda... och vi värderar kärleken högst av allt. Vi har bara varandra. Vi bor långt ifrån vår släkt så får klara oss på egen hand och vi tar aldrig varandra för givet. 

 Hemma hos oss kramas vi ofta, och jag säger ofta till Carola när jag ligger i hennes famn och sniffar in mina näsborrar så att jag knappt får någon luft i hennes nacke, annat än hennes... att hennes närhet slår allt. Ingenting i världen skulle göra mig rikare, lyckligare eller mer tillfreds än att vara just här och nu, vilket får mig att undra vad andra människor söker i sina liv? Varför är allting så ofta "for show"? Vad får de ut av de? Och hur länge orkar de?

Varför stannar vissa kvar i förhållanden som inte berikar utan bara tar? Varför utger sig folk vara någon annan än den de egentligen är? Varför inte vara ärliga mot sig själva och våga? Varför sårar folk andra bara för att förverkliga sig själva? 

Jag är så nöjd över mig själv att jag och min fru, vågat flytta till en annan stad, vågat komma ut, trots att vi förlorad både vänner och familj på köpet och vågat skaffa familj, men mest stolt är jag över att vi är oss själva och att vi kämpar för vår familj.

När jag ser Ville busa och testa en massa saker som han vet att han inte får så testar han ju mig och mina gränser. Det han inte vet är att han skulle kunna tänja de till världens ände och tillbaka flera gånger om för jag skulle aldrig släppa taget om honom eller om vår kärlek,  så jag säger "nej - inte göra så" och "babba den Ville" -  men inombords tar jag honom till mig och släpper aldrig taget. Jag kommer göra allt för honom och för oss som familj - för de är min trygghet, min magkänsla. Och utan de skulle jag gå under och slitas sönder i äckliga kroppsbitar. Det ena ger det andra, och jag hoppas verkligen att jag aldrig blir den som sliter sönder en familj. För vem är man då, jo en människa utan puls och utan magkänsla. Ingen. I en familj är man allt. De är min överlevnadsguide i en tid när allt och alla vill splittra och söndra...

With love/ Ida