Den perfekta familjen

Intressant rubrik. Intressant kommentar. Den perfekta familjen. Vad är definitionen av den? Kan tänka mig en massa saker som faktiskt tyder på att allt är bra. Men är det bra för att det är bättre än vad andra har det eller är det bra för att det är genuint bra och det syns igenom? Och hur dåligt eller obra - hur nära bra är de? Är den perfekta familjen idealet vart hamnar då familjen mitt emellan? Eller den sämsta? Och om man tycker att man själv har det bra - hur vet man att det inte kan bli bättre? 

Det finns ett barnprogram som jag älskar. Hannas hjälplinje. Det handlar om en mamma anka som hjälper sin sons kompisar med alla världens olika problem, från att knapparna på byxorna är för stora för den lilla musen att hinna knäppa upp varav han kissar på sig, till björnen som visst kunde dansa balett och bara måste "leva drömmen". 

Man ringer således mu bä bubbelkvack på telefonen och så svarar Hanna om man fått en svacka. 

Jag ringde. Slog fel mu. Bä igen. Bä fel. Kom aldrig fram. Vad hade Hanna sagt till mig? 

Den perfekta familjen är lycklig. Rakt igenom lycklig. I den lyckliga familjen finns inga utspillda mjölkglas, inga översminkade blåmärken, inga smyglästa dagböcker eller noll på kontot då lönen bara varit och vänt. I den perfekta familjen ler man åt spilld mjölk och köper grädde nästa gång. I den perfekta familjen ger man två kindpussar och knullar alltid passionerat. I den perfekta familjen har man inga hemligheter. Och i den perfekta familjen instagrammar man Lexington, algdrinkar och utländska ansiktskrämer. Rakt igenom kameralinsern ut i verkligheten pyser den äkta perfekta familjens lycka. 

Jag var lycklig ... men jag är lyckligare nu. 

Jag vet bättre ... Än vad jag visste då. 

Vi hade det finaste - och har fortfarande - två små skatter som idag klippte sina luggar och var stolta över att de kunde göra sig själva så fina. 

Den perfekta familjen finns inte. Man sätter sina egna regler och gör sina egna kartor över sitt eget "finding neverland". Eller så hittar man det. Sitt eget. Sin lycka. Sin perfekta familj. Som är bra precis som den är för den är ingen annans. Ibland går en familj sönder och bryts ner i flera bitar men som magneter hittar man nya poler och dras samman. En större massa. Mer kärlek. Fler till att torka spilld mjölk och dela hemligheter med. En att dela ekonomi med och en att älska passionerat med.  

I found everland.