Skiljsmässobarn

Ja denna ångest som haglar över en. Ja en ganska bra liknelse tror jag för hagel är banne mig inte skönt någonstans. Jag väljer att ta in de bra saker vänner säger och tar de som plåster på mina sår. Också det en bra liknelse. Älskar liknelser. Älskar att jag är så trött när jag skriver detta att jag har "Dino-blick" dvs ett öga halvöppet för att spara(???) energi typ vilket gör att jag missar massor med ord. 

Såklart det känns att lämna sina små när man haft en fantastiskt helg och såklart det gör ont någonstans djupt inne när man tänker på många som är föräldralediga med sina små och nya. Men man ska särskilja lycka. Min lycka och olyckan min egen. Men ibland sticks det liksom till. 

Ibland vaknar jag till - mitt på dagen - på jobb, i en stund på bussen... eller mitt i natten och tänker och känner nämen Ida vad i helvete är det som har hänt? Härre Djävlar vilken soppa du! 

Det är bara så svårt att mitt i denna soppa att heeala mig själv och ens resa på mig varje dag (tror faktiskt inte vi ens talar om att gå framåt) så måste jag bära mitt dåliga samvete för barnen. Och möta det och vara stark då de visar att de "lider". Ens sista ur-mamma krafter tas ur motorn och den där mätaren lyser och blinkar tom tank. Repeterar tomt tank. Vänligen tanka. Vänligen ------------- a------ ---- i -------- (fula ord) tänker jag tillbaka då! 

Men jag vet att jag ältar men jag måste nog gå framåt eller kanske bara bli starkare ståendes. Fantastiskt skönt att rymma lite i helgen, komma bort och andas ångestfri luft. Ta in alla vackra vyer och slippa se ledsna barn. Ja de är ledsna på olika sätt och man får ofta sätta sig och ta de i knät och säga så det blir bra och jag och mamma Kola älskar er, så det blir bra. Motortanken blinkar rött, pulserar inom mig, lyser. Vänligen tanka.