Baksidan av att separera är att förlora sina barn ett antal dagar i veckan eller antal månader på år eller ja tom antal år i deras uppväxt. För det gör man. Ingen som inte har separerat vet det eller kan säga annat. Och om någon gör så föds en kraft inom mig att rent ut sagt "nita den jäveln". Smärtan gör att jag förstår varför andra stannar, varför många kämpar på och vägrar ge upp för i deras ögon lyser barnen. Det kan jag förstå men samtidigt är jag en stark individ som också vill vidare och kan klara mig själv och det jag gör just nu är att klara mig själv och komma på hur jag ska göra det i praktiken utan mina barn - med gratis kramtillgång 24-sju.... Hur går jag vidare i stunder då det gör för ont? Jag saknar de så att jag bokstavligen dör inombords. Fläckar, fragment, prickar inuti mig av svart sorg. Hur suddar jag ut de eller löser upp de?
Jag önskar så att denna klump i bröstet och i resten av hela kroppen snart släpper. Den gör mig oförmögen till att vilja äta eller att träna (de två saker jag älskar mest) men jag äter på rutin och har ett hopp om att vitaminerna jag köpte igår ska hjälpa mig lite.
Nu på väg till jobb och hoppas mina små snart blir friska.
"Cause you only miss the light when you feeling low, only misses home when it starts to snow, only know you love her when you let her go - so you let her go"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar