Ja jag funderade över det. Jag och min fru är fortfarande kära i varandra. Vi har liksom lusten till varandra, längtan att alltid få vara nära och viljan att bara få andas tillsammans så kärlekstrubbel har vi inte men ibland känns det som (de dagar barnen kräver en hel del) att man sällan får tiden till oss utan att man liksom ses i hallen, pussas över en bajsblöja eller kramas mellan ett overallombyte och DET är ju kärlek men ibland undrar jag hur man ska orka? Hur går det för alla de par som inte har längtan? Köttar man bara vidare eller när reflekterar man över allt? Ibland kan jag inte hjälpa att fundera hur det hade kunnat vara om vi hade väntat att skaffa barn så tidigt och då undrar jag ibland om man ska göra det överhuvudtaget. Småbarnsåren är jobbiga - jag vet - men ja det är ett livspussel vill jag säga hur man ska orka hålla kärleken vid liv när man jobbar hårt varje dag som förälder.
Tänker även på de som är ensamstående de har ingen att dela de där ögonblicken med som man så ofta gör i vardagen. Jag försöker ta in de när det känns tufft. Att i allt har vi ändå varandra. Antar att det bara att ta ett djupt andetag nu inför året som kommer med alla barns utvecklingsfaser, jobbtider som ska pusslas ihop, Theodors pendlande till Växjö, träning och "hemmet". Och inse att alla andra har det också såhär more or less, vissa har bara ett barn, andra har sju...men dagarna kan te sig olika. Vet inte riktigt vad jag ville vädra men kanske bara tanken att det är strongt att uppfostra barn och någonstans kunna ge sig själv cred för det=)
Go me myself and I och min fru=)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar